Riksbanken ansvarar för att försörja Sverige med sedlar. De ger ut sedlar, makulerar utslitna sedlar  samt löser in sedlar som är ogiltiga. Riksbanken styr inte över hur mycket kontanter som används i samhället utan det styrs av allmänhetens efterfrågan.

Lite mer information om Svenska Sedlar:

Kreditivsedlar och transportsedlar
Av alla girobankerna var det endast en, som förmådde utveckla sina depositionsbevis till verkliga sedlar, nämligen Sveriges riksbank. Redan den av Johan Palmstruch 1656 i Stockholm inrättade banken började 1661 utge sedlar, de så kallade kreditivsedlarna, dels å daler kmt (kopparmynt), dels å daler smt (silvermynt), som anses ha varit det första verkliga sedelmyntet i världen. Kreditivsedelns likhet med senare tiders banksedlar visar sig dels däri, att dess innehavare hade att fordra ett visst belopp, vilket var liktydigt med att sedlarna vid anfordran inlöstes med det åsatta beloppet, dels däri att den lydde på jämna belopp (1 000, 100, 50 och 25 daler kmt eller 100, 50, 25 och 10 daler smt), dels däri, att beloppet var tryckt på sedeln, och slutligen däri, att varje sedel var numrerad samt underskriven av bankens tjänstemän.
Kreditivsedlarna blev emellertid snart oinlösliga, sjönk i värde och indrogs 1667. Samma år utgav Stockholmsbanken en kortare tid transportsedlar à 100 daler smt, tryckta på två blad (ett helt ark) av vanligt skrivpappers storlek med angivande, att viss person eller den, på vilken han med sedelns egenhändiga underskrivande och signet transporterade sedeln, hade att fordra 100 daler hos banken (en sådan sedel har ända till 28 tryckta transportformulär). När banken 1668 övertogs av rikets ständer, blev all slags sedelutgivning förbjuden. Detta förbud upprätthölls en tid framåt. Banken utgav visserligen insättningsbevis och, då de visade tendens att cirkulera, snart med uttryckligt förbud mot transport. Ett förslag av Ständernas bankodeputerade 1701 att få utge transportsedlar blev inte stadfäst av Kunglig Majestät. De så kallade myntsedlar, som på grund av penningbehovet utfärdades 1716-17, var inga banksedlar, utan statsobligationer, utgivna av kontributionsränteriet. Men genom en kunglig förordning 1726 började banken åter utge transportsedlar. De var inget annat än transportabla depositionsbevis, vari intygades, att viss namngiven person insatt en viss summa (till följd varav beloppet växlade och inte trycktes), och de fick sedan transporteras från man till man, men något tryckt formulär för transporten som på 1661 års sedlar förekom inte, utan transporten skulle helt och hållet skrivas.
Verkliga sedlar
Dessa transportsedlar övergick snart (sannolikt omkring 1738) till verkliga sedlar, i det banken då utställde dylika efter behov, utan att någon insättning gjorts. De lydde då även på runda summor. Den ursprungliga formen bibehölls emellertid länge. Från 1745 utgavs visserligen småsedlar på högst 12 daler kmt, som inte behövde transporteras, men för de större sedlarna kvarstod transportplikten orubbad till 1812. Praktiskt taget, hade den emellertid föga betydelse, i det man tydligen från början använde blankotransport. 1812 började emellertid även större på innehavaren ställda sedlar att utges. Transportsedlar utgavs dock vid sidan av dessa till och med 1834. Hela denna tid hade sedlarna även formen av depositionsbevis. Detta fortfor till 1836, då det modernare utseendet infördes. En del sedlar av det gamla slaget utgavs dock till och med 1849. Efter detta år har endast banksedlar av modern typ utgetts i Sverige.
Privatbanksedlar
Med början på 1830-talet utgav även flera svenska privatbanker egna sedlar. Dessa blev dock aldrig lagliga betalningsmedel även om de användes i handel. 1897 beslutades att Riksbanken från 1903 skulle ha monopol på sedelutgivningen, med respit fram till 1906 att inlösa utstående sedlar..[1]
Andra typer av sedlar
Vid sidan av de egentliga banksedlarna har, utom de ovannämnda myntsedlarna, i den allmänna rörelsen förekommit cirkulerande pappersmynt, såsom diskontosedlar, som utgavs av diskonter och som bestod dels av depositionsbevis, dels av diskonternas anvisningar på Riksbanken, samt de av Riksgäldskontoret utfärdade kreditsedlar eller riksgäldssedlar, som 1789-90 löpte med 3 procents ränta och således mera motsvarade senare tiders obligationer än sedlar, men sedan mitten av 1790 inte var räntebärande. De växlade till valören från 500 riksdaler till 12 skilling. 1790-1803 utgjorde riksgäldssedlarna landets huvudsakliga rörelsemedel. Deras värde sjönk emellertid vid sidan av bankens sedlar, och vid realisationen 1803 nedsattes deras värde med en tredjedel, så att 1 riksdaler i bankosedlar motsvarade 1 1/2 riksdaler i riksgäldssedlar. Den utveckling, som sålunda försiggått i Sverige, var emellertid speciell för detta land.
Svensk valuta genom åren
1666–1717 Daler silvermynt
1717–1776 Daler kopparmynt
1776–1829 Riksdaler
1777–1858 Riksdaler banco
1789–1836 Riksdaler riksgäld
1830–1859 Riksdaler specie
1855–1872 Riksdaler riksmynt
1873– Krona
Valutor och motiv idag
De sedlar som finns är:
20-kronor med motiv på Astrid Lindgren (framsidan) och Småland (baksidan)
50-kronor med motiv på Evert Taube (framsidan) och ett Bohuslän (baksidan)
100-kronor med motiv på Greta Garbo och Stockholm som tema
200-kronor med motiv på Ingmar Bergman och Gotland som tema
500-kronor med motiv på Birgit Nilsson och Skåne och Öresundsbron som tema
1000-kronor med motiv på Dag Hammarskjöld (framsidan) och Lappland (baksidan)
Källor: Riksbanken och Wikipedia

No products were found matching your selection.